Smärtan är också en känsla.

Jag känner mig så påverkad av den ondska som har drabbat Paris. Smärtan river i min kropp, någonting som jag inte har kunnat känna tidigare. Det gör fruktansvärt ont men jag är otroligt tacksam för att jag får känna.

Min sjukdom alkoholism försöker få mig att leva i min egen bubbla, i min självcentrering och självömkan. Alkoholen hjälpte mig att döva allt. Jag kunde inte känna för andra, inte på riktigt. Det som hände i världen ”drabbade” inte mig tänkte jag. ”Jag kan ändå inte göra något”.

Mitt tillfrisknande tillåter mig att känna igen. Smärtan är en av dom återkommande känslorna, men inte lidandet! I mitt aktiva alkoholism var lidandet närvarande varje dag. Det behöver jag inte ha idag.

Min hjärna är fortfarande väldigt överaktiv, men jag har fått verktyg att kunna stilla trafiken åtminstone stundvis. Genom bön och meditation, som 11 steget föreslår, slipper jag att upptas av kaoset i min hjärna.

I går var mitt största ”problem” mitt sug efter socker. Ensamheten, känslan av ensamhet, rädslan att vara ensam, förbli ensam. Det var det som låg bakom allting. Inte sockret. Samma med alkoholen. Alkohol är inte mitt problem. Utan mina känslor, rädslor.

För en alkoholist om mig, är lösningen alkohol. Det är därför jag dricker.

För en nykter alkoholist som mig, är lösningen i AA dom 12 stegen. Ett andligt handlingsprogram. Dagligen leva i det, handla utifrån programmet. Det är därför jag inte behöver dricka. En dag i taget.

Så det tokiga i min hjärna, snurret, mitt ego, det kommer alltid att finna kvar där, men genom att använda lösningen, leva i lösningen, dämpas det tokiga. Emellanåt skriker det högt. Som igår. Och idag genom att slå på mig själv med stekpannan att hur kunde jag var så självcentrerad när det finns så mycket värre i världen.

Så här fungerar sjukdomen hos mig. Den vill göra mig till ett offer och sedan ge mig skuld för det. Tokigt!

Idag har jag tänt ljus för hela världen. Ber för offren och anhöriga i Paris, men även för dem så gjorde det. Jag försöker följa Jesus väg, kärlekens väg. Det är det som min högre makt handlar om, min Gud. Kärlek, förståelse, förlåtelse, gemenskap, vi.

Jag försöker dela mitt ljus och kärlek, en dag i taget. Acceptera min sjukdom om och om igen, dess tokigheter. Kapitulera för min maktlöshet inför livet. Jag är maktlös men inte hjälplös, jag kan alltid göra någonting för någon annan.

Jag är enormt tacksam för smärtan jag får känna idag. Jag är nykter, tillfrisknande med gåvan att få känna.

Franciskus bön

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s