Tillit

Tillit

Jag kom ju på ett tag sedan att jag behöver skriva om det ”jobbiga”, alltså om det som mitt ego kämpar emot att berätta för andra. Det här andliga högmodet, att jag minsann borde inte känna så här eller mitt liv borde inte vara så här eftersom jag faktiskt lever i programmet.

Jag borde klara av att jobba. Att jobba borde man kunna. Alltså jag. Jag har inga åsikter om andra jobbar eller inte men jag. När jag då inte har ”lyckats” med att arbeta talar mitt ego för mig att jag inte duger. Att jag är fel och att jag gör fel och att jag inte gör något i programmet. Jag känner skam och skammen vill att jag håller tyst om detta, böjar på huvudet och inte titta andra i ögonen, för de kan ju se att jag är värdelös för att jag inte kan jobba.

Det här är min egen oärlighet mot mig själv. Illusioner, lögner för mig själv som jag följer med emellanåt ett tag. Rädslor som jag blir påverkad av. Tills jag titta på mig själv igen. Jag kapitulerar för min mänsklighet och tackar för min mänsklighet, för det är ju den gåvan Gud har gett mig. Att vara mänsklig, att inte ha kraften själv. För hade jag haft kraften själv så hade jag ju inte behövt söka Gud. Jag är en människa inte Gud. Människor gör fel, det är så vi är skapta.

Så jag kapitulerar inför min egen kraftlöshet om och om igen. Som ett barn söker tröst och kärlek hos sina föräldrar, vänder jag mig till Gud. Jag är älskad, accepterad, förlåten, tillräcklig och har rätt att inte orka, klara av eller misslyckas. Gud älskar mig inte mindre för det, tvärtom tror jag. Så vad spelar det egentligen för roll vad andra tycker. Det är inte min sak.

Skammen minskar när vi pratar om det. Skammen är känslan att skämmas. Att jag skäms mig själv som person. Skuld är att jag upplever att jag har gjort något fel. Skammen förlorar sin kraft när vi pratar om den. Jag har läst Brené Browns böcker om skam och att leva helhjärtat, sårbart. Rekommenderar dom. Inte AA men för mig som 11-stegs läsning.

Så ja, jag skulle vilja leva utan smärta, skam, oro, rädsla, samtidigt som jag inte skulle vilja det. För min erfarenhet är att jag får växa just genom dessa känslor, dessa upplevelser. Det är livet. Det är det som är meningen med livet, tror jag, att fortsätta söka Gud och stå kvar. Dela med sig sårbart. Det är viktigt att prata om sin skam med rätt person, som kan bemöta den på samma nivå.

Så för att skala av allting, vi är älskade och perfekta precis som vi är utan våra arbeten, barn, vänner, prestationer mm. Även om jag inte tycker om att inte jobba just nu så verkar det inte vara i min makt att förändra det.

Jag fortsätter att överlämna mig till min Gud och söka kunskap om hans vilja med mig. Jag har tillit till att jag är exakt där jag ska vara just nu, inte för min skull utan för att Gud förbereder mig för sina syften. Ja! Just det, så är det ju!

cropped-20131020-111253.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s