Befrielse 2 av 3

En bild som kan hjälpa oss när det gäller befrielse/frälsning är uppståndelsen. Jag har talat om depression och tomhet som en av vår tids stora folksjukdomar. Inom kristen mystik talas det om ”själens dunkla natt”. Den beskrivs som ”tomhetens, meningslöshetens och förtvivlans natt”. Tillståndet anses förebåda ett uppvaknande till insikt och större gudsnärvaro. Bön, kontemplation, reflektion och självrannsakan rekommenderas den drabbade. Berättelsen om Jesus sömnlösa natt i Getsemane, hans ångest och rädsla, den ensamma vandringen med korset, hans korsfästelse och känslan av total övergivenhet har många symboliska likheter med depressions olika ansikten.

Innan Jesus uppstår till livet igen gör han en resa ner i dödsriket. För at kunna bli riktigt levande igen, är vi kanske tvungna att nedstiga och lära känna vårt eget dödsrike. Förstå då kan vi börja bearbeta vår sorg, vår ilska, vår bitterhet, våra livslögner, vår skam och vårt självförakt. Då kan vi börja identifiera den rädsla som står i vägen i våra möten med andra, och vi kan börja leva ett liv med mindre misstänksamhet och större öppenhet.

För att orka göra en sådan resa behöver vi vara i en icke-dömande och kärleksfull omgivning. När vi lär känna vårt eget mörker försvinner känslan av inre splittring mellan en ond och en god sida eftersom vi kommer till insikt om att destruktiva känslor, impulser och beteenden är reaktioner på faktiska kränkningar och förödmjukelser som vi upplever i våra liv och inte primära drivkrafter. Då kan vi också börja se vår aggressivitet som en positiv kraft som finns för att skydda våra personliga gränser. Rumi, den sufiske poeten och mystikern som levde på tolvhundratalet, skriver att vår uppgift i livet inte är att söka kärleken, vår uppgift är att ta reda på varför vi har så svårt att ta emot kärlek.

Det kan ta tid at läka ett krossat hjärta. Ibland en hel livstid. Vi behöver hjälpa varandra att återskapa tilliten, vi behöver finnas i varandras liv för att vi skall orka öppna oss igen, orka vara sårbara och utsätta oss för risken att hjärtat kan krossas igen. För mig handlar den kristna kyrkans djupaste kallelse om att vara en kärleksfull, öppen och helande gemenskap, en fristad präglad av nåd, där brustna och sorgsna hjärtan kan få tröst. En plats dit vi går, inte för att försöka övertyga någon annan om det vi själva tror är sant, inte för att känna oss utvalda och upphöjda, utan en plats där vi med Guds hjälp och varandras stöd får kraft att ta itu med våra liv. En plats där vi äntligen kan se på oss själva med kärlek och empati. En plats där vi inte får en dom över våra liv utan istället möts av hopp och en tro på vår förmåga och får hjälp att försonas med oss själva och andra och med allt det i våra liv som inte blev som vi hade hoppats på. En plats där vi kan släppa fasaden och alla krav och förväntningar som vi har på oss själva. En plats där vi blir sedda och uppskattade. Där vi vågar säga vad vi tänker och tror utan att bli kritiserade, där vi kan börja dela sanningen om våra liv med varandra.

2016-03-24 07.37.27

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s