Befrielse 3 av 3

Jesus kom nog inte för att ge oss färdiga svar eller för att avslöja några gudomliga hemligheter. Han kom för att trösta oss, för att återupprätta vår förlorade tillit till livet, till andra och till oss själva. Han kom för att ge oss hopp. Jesus bjuder in de ensamma, utstötta och sårade till fest. De som följde Jesus var kvinnor och män längst ner i den mänskliga hierarkin, människor som drabbats av många motgångar. De som utmärkte dem var att de började tro på sina möjligheter igen och att de tillsammans kunde förändra världen. I sitt möte med den enskilda individer betonade Jesus aldrig människors misslyckanden utan han lyfte fram deras möjligheter. Han sammanfattade alla bud i ett enda bud: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-45) I hans närhet började människor räta på ryggen och ta itu med sina liv. I en mansdominerad kultur där kvinnor sågs som orena och svagsinta identifierade sig Jesus med Sofia, visdomen som i Gamla testamentet beskrivs som den kvinnliga princip som var med när Gud skapade världen.

Gud uppenbarar sig bland de utstötta, de maktlösa, bland fattiga kvinnor och bland de med fel religion. Guds vandring på jorden börjar som ett beroende barn och slutar i samma utsatthet och sårbarhet. En Gud på en åsna helt utan skydd, snart uppspikad på ett kors. Kärleken är alltid öppen mot omvärlden och därför skyddslös. Gud i Jesus gestalt blev själv ett offer för den aggressiva mansdominerade kultur som han uppmanar oss att ta avstånd ifrån.

Jesus visar oss en gud som är motsatsen till våld, förtryck, makt, fördömande och manlig dominans. Jag tror att vi genom Jesus fick en skymt av den sårbara, lidande, älskande och skapande kraft som föder och bär allt som lever. Jesus uppståndelse visar oss att kärleken inte går att köpslå med, inte kan besegras, tuktas eller tystas ner. Uppståndelsen handlar om att sårbarheten, sanningen och kärleken får sista ordet. Att inte det förljugna, rädda och rigida segrar, utan att sanningen och kärleken bryter igenom och skapar nya förutsättningar. Vi kan korsfästa kärleken, men den kan aldrig dö, för det är den urkraft som skapar universum och gör det omöjligt att leva.

En människa kan aldrig uppfostras till att bli kärleksfull genom att tillrättavisas och skuldbeläggas. Utvecklandet av en vilja att stödja och finnas till för andra är beroende av att vi blir medvetna om våra egna behov, att vi börjar lyssna på vårt eget hjärta och att vi tar hand om oss själva på ett respektfullt sätt.

När vi lär känna vår egen brustenhet och ensamhet lär vi känna brustenheten i världen och förstår på ett djupare plan lidandet och vilsenheten hos andra. Vi kan inte äga kärleken eller hålla fast den, utan den uppstår i det öppna och sårbara mötet med en annan levande varelse. Sådan är Guds närvaro i världen. Vi är Guds kropp, Guds ögon och djupast inom oss bär vi Guds hjärta. Vår kallelse är att låta det hjärtat öppnas för världen runt omkring och möta den utan hårdhet, fördömande och rädsla.

2016-03-24 07.37.27

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s