Mark H talar om meditation i steg 11

Mark H talar om meditation i steg 11

Ännu ett vackert inlägg ❤

När jag väl har grundat min plattform, från djupet av mitt innersta förstått att jag alkoholist och att jag inte på egen kraft kan besegra sjukdomen utan behöver något mycket starkare och större (steg 1-3) och när jag sedan städat upp hos mig själv, skalat av lager av illusion om vem jag är och hittat mig själv lite mer ärligt och rättat till det som har blivit tokigt (steg 4-9) så börjar jag leva i stegen på daglig basis (steg 10-12).

I steg 11, där söker jag en daglig kontakt med en kraft större än mig själv för att jag behöver kraften och behöver fördjupa den – verktygen bön och meditation.

Vad är bön? Vad är meditation? En bra förklaring som jag förstod är att be är att tala med Gud (eller vad jag väljer att kalla den kraft som är större än mig själv, något omänskligt) och meditera är att lyssna på Gud.

Jag behöver guidning, bli visad min dagliga väg – för att inte gå ut i dagen med ett ego stort som ett hus och tro att jag klarar resan på egen kraft. Min sjukdom är så stark och lurig, den talar till mig, får mig att tro att mina kloka tankar är friska – jag väljer att försöka lyssna utåt, eller inåt, ber att få bli rensad på mitt eget inre tjatter (och genom bön i steg 3 och 7) och den handlingen ger mig möjlighet att lyssna på kraften och möjliggör att jag kan använda mitt (? om det nu är mitt) eget förstånd.

Mark H är en fantastisk talare, vid en stund över – lyssna gärna på detta! http://www.youtube.com/watch?v=qZe8KS1Sx94
Kram och kärlek hela dagen

Utövande av steg 10 och 11 – självtillit vs Gudstillit

Utövande av steg 10 och 11 – självtillit vs Gudstillit

Så vacker äldre inlägg ❤
Min bild
Jag försöker efter bästa förmåga leva i steg 10 och 11. För ett bra tag sen så hade jag haft förmånen att få ha en 11 stegs kompis på kvällen. Det  var oerhört utvecklande och viktigt för mig att få träna mig in i att lära mig hur jag skall göra enligt förslagen i Stora Boken. Jag har kommit att se att jag inte tidigare kunnat vara så ärlig som jag önskat, jag har inte sett mig sådär ”utifrån”. Väldigt tacksam för de verktyg som finns i vår stora bok, egentligen står det rätt upp och ner hur jag skall göra men eftersom jag är alkis, så väljer jag gärna gärna en genväg och samtidigt så gör sjukdomen allt för att jag inte skall se…Träningen fortsätter dagligen och nu för tiden så kan jag oftast, inte alltid, förbereda dagen och gå igenom dagen lite ärligare…Men ju längre jag har varit i tillfrisknande och levt och tränat mig i steg 10 och 11, desto svårare ser jag att jag har med ärligheten mot mig själv. Men framsteg, inte perfektion heter det ju!

Jag har lätt att falla in i grubblerier och överanalysera, blir mindre och mindre av det idag men allt som oftast så finner jag mig sitta och gräva. Idag vet jag att det inte gör mig någon gott, utan tar mig bara bort från ”här och nu” och jag faller in att kontrollera, regissera, driva andra åt det håll som jag själviskt vill, sätta upp orimliga förväntningar och börja må uselt. Bristerna och rädslorna drar igång som ett brev på posten…Rädslan får mig att må dåligt och jag missar allt fantastiskt som händer just i tillfället. De goa stunderna just där och då, de härliga känslorna som jag skulle kunnat ha i ett samtal…

Detta har jag delat om innan men : Är inte detta egentligen inget annat än högmod och överddriven självtillit? Jag ger mina brister näring och litar inte på den som har allt makt och kraft att ge mig. Gud, eller vad jag väljer att kalla min högre makt. Då jag faller in in detta så häller jag bensin på min självcentrering (en av mina största brister, roten till mitt problem (– min själviskhet, min självcentrering) och också min strävan mot perfektion. Jag vill inte vara perfekt, absolut inte, dock vill jag göra mitt yttersta för att göra andliga framsteg. När litar till mig själv enbart så blir mina brister till rädslor och är jag inte i öppen kanal med Gud – så följer jag lätt med, åt fel håll. Denna är en träning behöver jag ägna mig åt dagligen – ibland är det enkelt att släppa kontrollen och taget, ibland inte. Jag vet och känner skillnaden – i det ena så håller jag Gud bakom mig, han får följa efter och jag är kraftlös, och i det andra så går han bredvid mig och håller mig i handen och jag är fri.

Idag skall jag försöka ha dessa tankar med mig, leva här och nu, följa med på resan som en medresenär, se hur jag kan bidra till livets flod istället för att försöka forcera hela floden. Och helt grymt! – jag vaknar nykter idag också – mirakel sker, en dag i taget! Jag är ett levande bevis på att AA’s program och lösning fungerar. Tack gode Gud.

Ingenting sker av misstag i Guds värld 

Ingenting sker av misstag i Guds värld 

” Själva accepterandet är idag lösningen på alla mina problem. När jag känner mig störd är det för att jag inte accepterar en viss person, plats, sak eller situation – en viss del av mitt liv – och jag finner ingen sinnesro förrän jag accepterar personen, platsen, saken eller situationen precis för vad den är i det ögonblicket. Ingenting, absolut ingenting sker av misstag i Guds värld. ” 

SB s.216 

Ett äldre sårbar och ärlig inlägg om harm

Ett äldre sårbar och ärlig inlägg om harm

Känslor av harm och lösningen på det!

Ärlighet och öppenhet är viktigt. Speciellt att dela med mig av sådant jag allra helst inte vill dela med mig av, för att jag skall framstå i dålig (sjuk) dager. Därför delar jag med mig, för att ge min sjukdom en käftsmäll.

Ett ämne som det sällan eller aldrig delas eller talas särskilt mycket om är det där med att harmas över personer som står en nära inom AA GEMENSKAPEN. Personer såsom sponsiier eller vår sponsor eller någon annan nära i gruppen. All harm utgår från mig själv och mina brister och särskilt mina rädslor. Harmkänslor ligger hos mig och inte på någon annan.

 

Detta är delar med mig av mina tankar, funderingar och känslor:

Jag hade med en före detta sponsii på min senaste 4:e stegslista. Jag retade mig oerhört mycket på henne. Inte förrän jag väl vågade vara ärlig nog och faktiskt ta med henne på listan, så förstod jag hur mycket harm jag faktiskt hade. Hon är väldigt sjuk. Väldigt sjuk i samma sjukdom som jag har. Alkoholism. Hon ljuger, förskönar, är full av självömkan, dricker antagligen – men inom gemenskapen och i gruppen. Och försöker dölja. En del runt omkring ”går på det”. Hon ger små knivstick, små fula kommentarer – lite slängt här och var, hon är full av förnekelse och självbedrägeri. hon tar stor plats på olika sätt. Jag tycker inte alls hennes sätt är särskilt trevligt, tolerant eller kärleksfullt. Hon beter sig inte alls så som jag tycker att hon borde!

397243_473298416035408_203832096_n

Därför var jag irriterad och bitter. I min tredje kolumn kunde jag se att denna harm jag känner för henne påverkar nästan alla delar av mitt liv, såsom känslomässig trygghet, självkänsla, trygghet, stolthet, personliga relationer och ambitioner. Och jag blir rädd. Väldigt rädd. Många stora och starka rädslor väcks i mig, om jag är helt ärligt. Rädsla för mitt anseende (”vad ska andra tycka?”) eftersom jag varit hennes sponsor, rädsla för hur det påverkar gruppen (och därmed min trygghet, då AA är min trygghet och mitt liv, jag har AA att tacka för att jag lever idag – så hela vägen tillbaka till rädslan för att själv börja dricka väcks och därmed blir rädslan för att dö stark). Rädslan för min egen sjukdom är en stark och genomgående rädsla. En rädsla som jag fortfarande har kvar, kanske för att Gud vill ha det så. Eller rättare sagt, exakt därför. Jag handlar på den, i positiv bemärkelse. Men jag agerar inte ut den rädslan på ett sätt som skadar andra, hoppas och ber jag för i alla fall. Gud guidar mig – genom att göra de handlingar jag behöver göra för att tillfriskna. Denna grundrädsla accepterar jag idag. Acceptans för denna rädsla genom jag förstår att jag är maktlös inför sjukdomen och alkoholen.

Stegen är ju min lösning. Jag kan inte förändra någon annan. Bara mig själv. Och mina attityder. Jag är inte särskilt tolerant, medlidande, kärleksfull eller är till särskilt stor nytta – när jag går och bär på dessa känslor av bitterhet och irritation. Och för mig som alkoholist så är detta med bitterhet oändligt allvarligt. Jag kan dö av dessa känslor. (dvs det var dessa känslor som jag ”drack på” och dricker jag så kommer jag förr eller senare att dö.)

Harmbönen

Så – genom 4:e steget så ser jag hur det påverkar mig, jag ber harmbönen som säger att jag skall inta ett förhållningssätt att detta är en sjuk människa och hur jag bör förhålla mig till en sjuk människa, jag tittar på min del (intolerans, själviskhet, oärlighet, egennytta, självcentrerade rädslor – hon beter sig ju inte alls så som jag tycker (vad tar jag på mig då? Är jag Gud? Är det inte så att Gud har skapat allt och alla och älskar alla precis så som de är?) och jag listar mina rädslor och ber och mediterar över dessa. För att jag skall bli befriad från dom. För att jag skall bli visad hur Gud vill att jag skall vara istället. Ärlig, tillitsfull och visa kärlek, tolerans och tålamod. Jag ser inte hela bilden. Jag är inte Gud, jag har ingen aning om vad han har för plan för denna kvinna, kanske kommer hon aldrig någonsin att få möjlighet att tillfriskna – kanske hon är satt där för att påminna mig om min egen sjukdom. För saken är den att hon är som jag. Kort och gott. Jag öppnar min förståelse, min medkänsla och min kärlek och acceptans till henne, precis som hon är. Jag förlåter och blir därigenom förlåten själv för mina ”skämmiga” tankar…

Med förståelse så väcks förlåtelse och genom de andliga övningarna blir jag renad på denna harm och befriad från mina rädslor och brister. Då kan jag vara den jag skall vara, utan att handla utifrån mina brister och rädslor – och gör förhoppningsvis ingen skada utan tvärtom – kan vara till nytta på ett kärleksfullt och fint sätt. En medmänniska.

Att dela med mig av denna inventering/självrannsakan i ett 5:e steg är nödvändigt. Ödmjukande. Ärligt. Men också för att jag skall bli speglad min egen del och den enorma påverkan på mitt liv dessa känslor har. Dessa känslor är mycket ”farliga” för mig som alkoholist att gå och bära på. De kommer, för eller senare, att ta mig tillbaka i aktivt läge av sjukdomen om jag inte renar mig, så som programmet föreslår, från dessa negativa känslor.

Alltså – paradoxalt nog så gör jag dessa handlingar för att JAG ska må bättre. Men det lustiga i kråksången är att när jag på detta sätt renar mig så kommer jag att vara till större nytta för andra. Så detta gör gott, inte enbart för mig, utan även för de runt omkring mig. Win-Win.

Det enda kravet för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka. That’s it. Det finns inga krav på att jag skall vara på ett visst sätt. Att jag skall ha kommit så eller så i någon form av tillfrisknande. Alla som har en önskan att sluta dricka får och ska vara där. 3:e Traditionen.

Kommentera gärna. Genom att dela med oss, så hjälper vi varandra. Detta är mitt sätt att tolka och handla, jag talar inte för hela AA utan skriver utifrån mina egna uppfattningar av programmet, min egen erfarenhet och den förståelse jag idag har.

Kram och kärlek och en härlig lördag på Er alla ❤

Ps titta gärna på ”Freedom from bondage” så effektfullt! ❤

Freedom-from-bodage

 

 

Utövande av steg 10 och 11 – självtillit vs Gudstillit

Utövande av steg 10 och 11 – självtillit vs Gudstillit

Min bild

En underbart fin inlägg av min kära vän något år sen ❤

Jag försöker efter bästa förmåga leva i steg 10 och 11. För nåt år sen så hade jag haft förmånen att få ha en 11 stegs kompis på kvällen. Rekommenderar jag varmt. Det var oerhört utvecklande och viktigt för mig att få träna mig in i att lära mig hur jag skall göra enligt förslagen i Stora Boken. Jag har kommit att se att jag inte tidigare kunnat vara så ärlig som jag önskat, jag har inte sett mig sådär ”utifrån”. Väldigt tacksam för de verktyg som finns i vår stora bok, egentligen står det rätt upp och ner hur jag skall göra men eftersom jag är alkis, så väljer jag gärna gärna en genväg och samtidigt så gör sjukdomen allt för att jag inte skall se…Träningen fortsätter dagligen och nu för tiden så kan jag oftast, inte alltid, förbereda dagen och gå igenom dagen lite ärligare…Men ju längre jag har varit i tillfrisknande och levt och tränat mig i steg 10 och 11, desto svårare ser jag att jag har med ärligheten mot mig själv. Men andliga framsteg, inte perfektion heter det ju!

Jag har lätt att falla in i grubblerier och överanalysera, blir mindre och mindre av det idag men allt som oftast så finner jag mig sitta och gräva. Idag vet jag att det inte gör mig någon gott, utan tar mig bara bort från ”här och nu” och jag faller in att kontrollera, regissera, driva andra åt det håll som jag själviskt vill, sätta upp orimliga förväntningar och börja må uselt. Bristerna och rädslorna drar igång som ett brev på posten…Rädslan får mig att må dåligt och jag missar allt fantastiskt som händer just i tillfället. De goa stunderna just där och då, de härliga känslorna av kärlek och att få kunna vara närvarande i exempelvis samtal eller ett möte med någon…

Detta har jag skrivit om innan men : Är inte detta egentligen inget annat än högmod och överddriven självtillit? Jag ger mina brister näring och litar inte på den som har allt makt och kraft att ge mig. Gud, eller vad jag väljer att kalla min högre makt. Då jag faller in in detta så häller jag bensin på min självcentrering (en av mina största brister, roten till mitt problem (– min själviskhet, min självcentrering) och också min strävan mot perfektion. Jag vill inte vara perfekt, absolut inte, dock vill jag göra mitt yttersta för att göra andliga framsteg. I den mån Gud låter mig och ger mig det. När litar till mig själv enbart så blir mina brister till rädslor och är jag inte en kärleksfull öppen kanal med Gud – så följer jag lätt med, åt fel håll. Denna är en träning behöver jag ägna mig åt dagligen – ibland är det enkelt att släppa kontrollen och taget, ibland inte. Jag vet och känner skillnaden – i det ena så håller jag Gud bakom mig, han får följa efter och jag är kraftlös, och i det andra så går han bredvid mig och håller mig i handen och jag är fri och i tillit och fullständig kärlek.

Idag skall jag försöka ha dessa tankar med mig, leva här och nu, följa med på resan som en medresenär, se hur jag kan bidra till livets flod istället för att försöka forcera hela floden. Mirakel sker, en dag i taget! Jag är ett levande bevis på att AA’s program och lösning fungerar. Tack gode Gud.

Tillit i vardagen med en kraft större än din egen

Tillit i vardagen med en kraft större än din egen

”Om det inte hade fordrats mer än enbart en ny moralkod eller en bättre livsfilosofi för att övervinna alkoholism, skulle många av oss ha tillfrisknat för länge sedan. Men vi upptäckte att sådana koder och filosofier inte räddade oss, hur mycket vi än försökte. Vi kunde vilja vara moraliska, vi kunde vilja finna tröst i filosofin. I själva verket kunde vi önska dessa egenskaper av all vår vilja, men vår egen kraft var otillräcklig eller saknades helt. Hur mycket vi än ville räckte inte våra mänskliga resurser till – vi misslyckades ohjälpligt.
Brist på kraft – det var vårt dilemma. Vi var tvungna att hitta en kraft med vars hjälp vi kunde leva, och det måste vara en kraft som var större än vår egen. Uppenbarligen. Men var och hur skulle vi finna denna kraft?
Det är just detta som denna bok handlar om. Dess främsta syfte är att göra det möjligt för dig att finna en kraft som är större än din egen och som kan hjälpa dig lösa dina problem.”

Ur Stora Boken, Anonyma Alkoholister sidan 70-71

Genom att bara göra de 12 stegen tillsammans med en sponsor, i all min villighet att inte vilja ha det som jag hade det, så kom kraften till mig. Den bara kom. En kraft större en min egen. Gud väljer Stora Boken att kalla, och så även jag. Vad ordet Gud står för hos dig, är oväsentligt för alla andra – den enda som det betyder något för är för dig själv. Jag gjorde det enkelt från första början och valde att kalla min Högre Kraft för Gud. I samband med att kraften flyttade in i mig, en dag i taget, så fick jag också mer verktyg och möjlighet att arbeta mig framåt. Jag fick en stor visdom och källa av kärlek och kraft som kunde prata med, som jag fick utveckla en relation med och som jag kunde ”lämna över” mina problem till. Att våga göra detta kräver ett ständigt arbete i tillit. För mig är det en daglig övning. Tillit. Att ha tillit till Gud, att ha tillit till processen, att ha tillit att även om det är som jag tycker – så skulle det kunna vara precis så som det är tänkt att det skall vara (och ge andra mycket större och finare resultat). Jag vet i dag i mitt hjärta att jag inte vet allt, att jag bara ser en liten begränsad del av allt som pågår och händer.

20130803-072449.jpgI utvecklandet av relationen med Gud, så som jag uppfattar Gud, så kom sakta men säkert en känsla och upplevelse av att jag är älskad. Att jag duger som jag är, att jag är skapt sådan som jag är. Jag kunde i början av min nykterhet, vid steg 8-9, känna enormt mycket närhet av Gud. Jag fick några tidigt starka erfarenheter, av vad sinnesro och frid innebär. Att känna sig älskad, villkorslöst älskad, gör livet mycket enklare att leva. Mycket enklare. Mer fridfullt, en stark känsla av lycka i nuet. På möten hör vi ofta att Gud ger mig inte det jag vill ha, utan det jag behöver – det är en stark tillitsfull mening. Att kunna lita på att Gud förser mig med de förmågor jag behöver för att möta det som kommer. Också att Gud vet mycket mer än jag själv vad jag behöver, och ser även mitt ego – och väljer att inte möta upp mig där utan ger mig det som är bra för mig, i ett större perspektiv.

Här är en text som jag läste igår, om du känner ett motstånd för att den innehåller ord som ”stör dig”, prova att byta ut med ord som funkar utifrån din uppfattning av Gud. I AA lär vi oss att vi inte är eller att det inte är ett religiöst program, utan andligt. Ett andligt handlingsprogram. Andlig läsning kan innebära att jag läser texter som kommer från många olika traditioner.  Öppna hjärtat för att lyssna och du hör budskap lättare.

”Om du vet att Fadern älskar dig, om du vet det med hela din varelse, då har ditt hjärta funnit ett hem. Då handlar evangeliet inte om att du måste göra det ena eller det andra. Då gäller det bara på att lita på och ta emot Hans kärlek.
Om du vet att du är älskad kan du inte heller ha några verkliga bekymmer. ”Gör er inga bekymmer” säger Jesus, ”er Fader är vad ni behöver”. (Matt 6:31-32)
Bekymmer tyder på bristande tillit. Det är viktigt att inse skillnaden mellan bekymmer och den berättigade omsorg du måste ha om dina eller andras angelägenheter. Bekymmer, i form av en krampaktig oro, är helt orimliga om du vet att din Fader tar hand om dig och sörjer för dina behov. Ditt liv kan bli fyllt av en orubblig frid därför att Han älskar dig mer än du kan älska dig själv.”

Ur Willfrid Stinissens bok med daglig läsning

Jag tror att en människas allra största svårighet är att fatta att hon är totalt, villkorslöst, massivt och kraftfullt älskad av en kraft större än min egen. Av Gud. Att vara omslutande älskad av nåt du inte kan ta på, förstå eller begripa. Hela mitt liv, i alla samtal, möten, i alla bönestunder och meditationer, i stunder av andlig läsning – syftar på nåt sätt till att göra denna sanning levande för mig. ”Om du verkligen existentiellt vet dig vara älskad, kommer du att stråla ut din kärlek över världen.” 

”Vår bok är endast avsedd att väcka förslag. Vi inser att vi inte vet allt. Gud kommer hela tiden att uppenbara mer för dig och för oss. Fråga Honom under din morgonmeditation vad du kan göra denna dag för den människa som fortfarande är sjuk. Svaren kommer, om du bara har sett om ditt eget hus. Men självklart kan du inte föra vidare något som du inte har. Se till att ditt förhållande till Gud är gott och stora ting kommer att ske med dig och med oräkneliga andra. Detta är för oss den stora sanningen.
Överlämna dig själv till Gud så som du uppfattar Honom. Erkänn dina fel för Honom och för dina medmänniskor. Röj undan vrakgodset från ditt förflutna. Ge frikostigt av det du funner och anslut dig till oss. Vi är med dig i Andens gemenskap och du kommer säkert att träffa några av oss när du vandrar det lyckliga ödets väg.
Tills dess – må Gud välsigna dig och bevara dig.” Stora Boken, Anonyma Alkoholister sidan 177.

Brev från Bill W – Känslomässig nykterhet

Brev från Bill W – Känslomässig nykterhet

Känslomässig nykterhet

Ur ett brev från januari 1958 som Bill W skrev till en vän som ibland led av svåra depressioner.

Jag tror att många ”gamlingar” inom AA, som lever i och praktiserar programmet på ett lyckat sätt, ändå upptäcker att de saknar en äkta känslomässig nykterhet. De kommer kanske att vara spjutspetsen för nästa stora utveckling inom AA. Utvecklingen av en verklig mognad och jämvikt, (d.v.s. ödmjukhet i relationerna med oss själva, med våra medmänniskor och med Gud).

Se t.ex. på tonårsperioden med alla dess önskningar och behov för att uppnå självförverkligandet, som många av oss har, med självhävdelse och romantiska föreställningar om det perfekta kärleksförhållandet m.m. Behov som är helt relevanta i 17-årsåldern, men som visar sig helt omöjliga att leva efter i 47 eller 57-årsåldern.

Sedan jag kom till AA har jag stångat pannan blodig på många av dessa områden eftersom jag inte lyckades att utvecklas känslomässigt och andligt. ”Gud var smärtsamt det är att fortsätta kräva det omöjliga”, och hur ytterst plågsamt det är att slutligen upptäcka, att det vi hela tiden gjort – är att försöka springa innan vi lärt oss att gå. Sedan kommer våndan över hur fruktansvärt fel vi har betett oss. Hur fullkomligt oförmögna vi är att ta oss ur ekorrhjulet.

Hur skall vi nu omsätta den rätta inre övertygelsen till ett moget och ändamålsenligt beslut, så att vi kan gå vidare mot ett lyckligare och mindre bekymmersamt liv? Nåja, det är inte endast neurotikernas problem, det är problemet med livet i sig självt. Därför gäller det för oss som har kommit till en tidpunkt i vårt tillfrisknande – att vi är beredda att villigt använda vad vi lärt oss – i alla våra angelägenheter.25AIO2NH9B4GQ_12NN1EB_PH_L_LS

Trots att vi arbetar aktivt med stegarbete händer det ibland att Sinnesron uteblir. Denna erfarenhet delas av många av oss under vår utveckling. Och det är verkligen ett smärtsamt stadium, bokstavligt talat. För hur skall då vårt undermedvetna – där så mycket av våra rädslor, fruktan och förljugna önskningar kommer ifrån – fås i samklang med vad vi verkligen vill? Och hur skall vi bli övertygade om att den gömde och listige ”Mr Hyde” skall bli vår huvudsakliga uppgift att ta itu med?

Jag har nyligen förstått att detta är möjligt. Jag tror det, därför att jag nu upptäcker och börjar se, att de som levt på ”skuggsidan” – människor som du och jag – har börjat nå resultat. Min depression förra hösten, som egentligen saknade orsak, var så stark att jag nästan var i behov av vård. Jag blev rädd, och kände, att nu är det dags för en lång tids svårigheter. Min erfarenhet sade mig, att det var ingen ljus framtid jag gick till mötes. Jag frågade mig själv: ”Varför hjälper inte stegarbetet till för att lindra min depression?” Vid den här tiden hade jag börjat läsa S:t Franciscus böner; ”Det är bättre att trösta än att bli tröstad.” Här var formeln – javisst, men varför fungerade den inte?

Plötsligt insåg jag vad saken gällde; min i grunden svaga punkt hade alltid varit beroende – ett nästan oinskränkt beroende – av människor eller omständigheter, för att förse mig med inflytande, trygghet o.s.v. Då jag förstod, att jag inte lyckades uppnå mina tonårsideal och önskningar, kom känslan av otillräcklighet, och min depression var ett faktum. Jag hade inte en chans att använda erfarenheten i S:t Franciscus bön på ett kärleksfullt sätt, förrän alla mina ödesdigra beroenden var avlägsnade.
VCStFrancis
Även om jag under årens lopp hade genomgått en viss andlig utveckling, hade jag aldrig förstått den egentliga beskaffenheten i dessa beroenden. Förstärkt av den kraft jag kunde få genom bönen, upptäckte, att det var nödvändigt att uppbåda all kraft av vilja och handling för att kunna kapa alla dessa felaktiga beroenden; av människor, av AA, och av olika tänkbara omständigheter. Då, och endast då, kunde jag bli fri att leva och älska som Franciscus hade gjort. Med en grundläggande känslomässig tillfredsställelse insåg jag, att det var det där lilla extra givandet av kärlek det handlade om – att kunna ha kärlek att dela med sig av – och att kunna vara ödmjuk i de situationer som livet erbjuder.

Helt klart var, att jag inte kunde ta emot andlighet och kärlek förrän jag kunde lära mig att ge tillbaka vad jag själv fått. Och detta kunde jag inte göra så länge som jag var fast i felaktiga beroenden. Därför att mina beroenden innebar krav och kontroll; krav på att styra de människor och situationer som omgav mig.

Dessa ord – ”absolut beroende” – kanske ser ut som ett skämt, men de var de ord som hjälpte mig och inspirerade mig till frigörelse, och som har givit mig min nuvarande stabilitet och sinnesro; egenskaper som jag nu försöker befästa i mitt handlande – att ge kärlek utan att förvänta mig att få någon tillbaka. detta verkar vara den primära läkandeprocessen – ”En utåtriktad kärlek, given av Guds skapelse och folk” – vilket innebär att vi först måste göra oss mottagliga för hans kärlek till oss. Det är helt klart att vi inte kan ta emot kärlek förrän våra förlamande beroenden är bortarbetade ur djupet av våra ”jag”. Endast då kan vi skymta innebörden av vad mogen kärlek verkligen är.

Andlig uträkning, säger du nu? Inte alls! Under de första sex månader som jag själv var nykter, så arbetade jag mycket med alkoholister. ingen av dem blev bättre genom mitt arbete. Trots detta så höll jag mig nykter under denna tid. Det var inte fråga om att dessa alkoholister skulle ge mig något tillbaka. Min stabilitet kom sig av, att jag försökte ge, utan att ställa krav på att få någon ersättning.

Det är så jag tror det fungerar när man vill vara känslomässigt nykter. Om vi noga undersöker varje störning i vårt psyke, vare sig den är allvarlig eller ringa, så finner vi att det ligger ett ohälsosamt beroende bakom, och att konsekvenserna är ohälsosamma krav. Det är bara genom detta vi kan frigöras för att kunna leva och älska, och då kan vi kanske genom tolvstegsprogrammet hjälpa oss själva och andra att leva ett känslomässigt nyktert liv.

Jag har naturligtvis inte kommit på något som är helt nytt för mig – bara något som har hjälpt mig att bli av med många av mina egna ”hjärnspöken”. Min tankeverksamhet är inte längre upptagen med att vara tvångsmässigt upprymd eller deprimerad. Jag känner mig inte heller grandios – eller bättre än alla andra. Jag har funnit ett varmt och skönt ställe som badar i strålande solsken.

/ Bill W
Översättning Ulf K och Ove HSUNMAN