Det finns en lösning

Det finns en lösning

Vi inom Anonyma Alkoholister känner tusentals kvinnor och män som en gång var precis lika hopplösa fall som Bill. Nästan alla har tillfrisknat. De har löst sitt alkoholproblem.
Vi är genomsnittsamerikaner. Alla delar av vårt land och många av dess yrken finns representerade liksom många olika politiska, ekonomiska, sociala och religiösa miljöer. Vi är människor som normalt inte skulle umgås. Men det finns bland oss en gemenskap, en vänskap och en förståelse som är obeskrivligt underbar. Vi är som passagerare på en stor oceanångare, ögonblicket efter räddningen från ett skeppsbrott, när kamratanda, glädje och jämlikhet präglar båten från tredje klass till kaptenens bord. Till skillnad från båtpassagerarnas känslor lägger sig emellertid inte vår glädje över räddningen när vi skiljs åt och var och en går till sitt. Känslan av att ha varit utsatta för en gemensam fara är en beståndsdel i den starka cement som binder oss samman. Men enbart detta skulle aldrig ha hållit oss samman på det sätt som vi nu är förenade.
Det verkligt stora för var och en av oss är att vi har upptäckt en gemensam lösning. Vi har en utväg som vi kan vara helt överens om och i vilken vi kan samverka broderligt och harmoniskt. Detta är den stora nyhet som denna bok för vidare till dem som lider av alkoholism.

Anonyma Alkoholister (Stora boken) s 45-46

Brev från Bill W – Känslomässig nykterhet

Brev från Bill W

Känslomässig nykterhet

Ur ett brev från januari 1958 som Bill W skrev till en vän som ibland led av svåra depressioner.

Jag tror att många ”gamlingar” inom AA, som lever i och praktiserar programmet på ett lyckat sätt, ändå upptäcker att de saknar en äkta känslomässig nykterhet. De kommer kanske att vara spjutspetsen för nästa stora utveckling inom AA. Utvecklingen av en verklig mognad och jämvikt, (d.v.s. ödmjukhet i relationerna med oss själva, med våra medmänniskor och med Gud).

Se t.ex. på tonårsperioden med alla dess önskningar och behov för att uppnå självförverkligandet, som många av oss har, med självhävdelse och romantiska föreställningar om det perfekta kärleksförhållandet m.m. Behov som är helt relevanta i 17-årsåldern, men som visar sig helt omöjliga att leva efter i 47 eller 57-årsåldern.

Sedan jag kom till AA har jag stångat pannan blodig på många av dessa områden eftersom jag inte lyckades att utvecklas känslomässigt och andligt. ”Gud var smärtsamt det är att fortsätta kräva det omöjliga”, och hur ytterst plågsamt det är att slutligen upptäcka, att det vi hela tiden gjort – är att försöka springa innan vi lärt oss att gå. Sedan kommer våndan över hur fruktansvärt fel vi har betett oss. Hur fullkomligt oförmögna vi är att ta oss ur ekorrhjulet.

Hur skall vi nu omsätta den rätta inre övertygelsen till ett moget och ändamålsenligt beslut, så att vi kan gå vidare mot ett lyckligare och mindre bekymmersamt liv? Nåja, det är inte endast neurotikernas problem, det är problemet med livet i sig självt. Därför gäller det för oss som har kommit till en tidpunkt i vårt tillfrisknande – att vi är beredda att villigt använda vad vi lärt oss – i alla våra angelägenheter.

Trots att vi arbetar aktivt med stegarbete händer det ibland att Sinnesron uteblir. Denna erfarenhet delas av många av oss under vår utveckling. Och det är verkligen ett smärtsamt stadium, bokstavligt talat. För hur skall då vårt undermedvetna – där så mycket av våra rädslor, fruktan och förljugna önskningar kommer ifrån – fås i samklang med vad vi verkligen vill? Och hur skall vi bli övertygade om att den gömde och listige ”Mr Hyde” skall bli vår huvudsakliga uppgift att ta itu med?

Jag har nyligen förstått att detta är möjligt. Jag tror det, därför att jag nu upptäcker och börjar se, att de som levt på ”skuggsidan” – människor som du och jag – har börjat nå resultat. Min depression förra hösten, som egentligen saknade orsak, var så stark att jag nästan var i behov av vård. Jag blev rädd, och kände, att nu är det dags för en lång tids svårigheter. Min erfarenhet sade mig, att det var ingen ljus framtid jag gick till mötes. Jag frågade mig själv: ”Varför hjälper inte stegarbetet till för att lindra min depression?” Vid den här tiden hade jag börjat läsa S:t Franciscus böner; ”Det är bättre att trösta än att bli tröstad.” Här var formeln – javisst, men varför fungerade den inte?

Plötsligt insåg jag vad saken gällde; min i grunden svaga punkt hade alltid varit beroende – ett nästan oinskränkt beroende – av människor eller omständigheter, för att förse mig med inflytande, trygghet o.s.v. Då jag förstod, att jag inte lyckades uppnå mina tonårsideal och önskningar, kom känslan av otillräcklighet, och min depression var ett faktum. Jag hade inte en chans att använda erfarenheten i S:t Franciscus bön på ett kärleksfullt sätt, förrän alla mina ödesdigra beroenden var avlägsnade.

Även om jag under årens lopp hade genomgått en viss andlig utveckling, hade jag aldrig förstått den egentliga beskaffenheten i dessa beroenden. Förstärkt av den kraft jag kunde få genom bönen, upptäckte, att det var nödvändigt att uppbåda all kraft av vilja och handling för att kunna kapa alla dessa felaktiga beroenden; av människor, av AA, och av olika tänkbara omständigheter. Då, och endast då, kunde jag bli fri att leva och älska som Franciscus hade gjort. Med en grundläggande känslomässig tillfredsställelse insåg jag, att det var det där lilla extra givandet av kärlek det handlade om – att kunna ha kärlek att dela med sig av – och att kunna vara ödmjuk i de situationer som livet erbjuder.

Helt klart var, att jag inte kunde ta emot andlighet och kärlek förrän jag kunde lära mig att ge tillbaka vad jag själv fått. Och detta kunde jag inte göra så länge som jag var fast i felaktiga beroenden. Därför att mina beroenden innebar krav och kontroll; krav på att styra de människor och situationer som omgav mig.

Dessa ord – ”absolut beroende” – kanske ser ut som ett skämt, men de var de ord som hjälpte mig och inspirerade mig till frigörelse, och som har givit mig min nuvarande stabilitet och sinnesro; egenskaper som jag nu försöker befästa i mitt handlande – att ge kärlek utan att förvänta mig att få någon tillbaka. detta verkar vara den primära läkandeprocessen – ”En utåtriktad kärlek, given av Guds skapelse och folk” – vilket innebär att vi först måste göra oss mottagliga för hans kärlek till oss. Det är helt klart att vi inte kan ta emot kärlek förrän våra förlamande beroenden är bortarbetade ur djupet av våra ”jag”. Endast då kan vi skymta innebörden av vad mogen kärlek verkligen är.

Andlig uträkning, säger du nu? Inte alls! Under de första sex månader som jag själv var nykter, så arbetade jag mycket med alkoholister. ingen av dem blev bättre genom mitt arbete. Trots detta så höll jag mig nykter under denna tid. Det var inte fråga om att dessa alkoholister skulle ge mig något tillbaka. Min stabilitet kom sig av, att jag försökte ge, utan att ställa krav på att få någon ersättning.

Det är så jag tror det fungerar när man vill vara känslomässigt nykter. Om vi noga undersöker varje störning i vårt psyke, vare sig den är allvarlig eller ringa, så finner vi att det ligger ett ohälsosamt beroende bakom, och att konsekvenserna är ohälsosamma krav. Det är bara genom detta vi kan frigöras för att kunna leva och älska, och då kan vi kanske genom tolvstegsprogrammet hjälpa oss själva och andra att leva ett känslomässigt nyktert liv.

Jag har naturligtvis inte kommit på något som är helt nytt för mig – bara något som har hjälpt mig att bli av med många av mina egna ”hjärnspöken”. Min tankeverksamhet är inte längre upptagen med att vara tvångsmässigt upprymd eller deprimerad. Jag känner mig inte heller grandios – eller bättre än alla andra. Jag har funnit ett varmt och skönt ställe som badar i strålande solsken.

Bill W
Översättning Ulf K och Ove H

Steg 11 – Morgonen och dagen

11:e steget. Från SB, kapitlet ”Till Verket”.

”När vi vaknar på morgonen, låt oss tänka igenom de tjugofyra timmar som vi har framför oss. Vi tänker igenom våra planer för dagen. Innan vi börjar, ber vi Gud styra våra tankar och särskilt ber vi om att självömkan och oärliga eller egennyttiga motiv sållas bort. Under dessa omständigheter kan vi lugnt utnyttja vår intellektuella kapacitet, för när allt kommer omkring har Gud gett oss en hjärna att tänka med. Vår tankeverksamhet kommer att ske på ett högre plan när vårt tänkande är befriat från felaktiga motiv.

När vi tänker på vår dag, kanske vi känner obeslutsamhet. Vi kanske inte kan bestämma oss för vilken väg vi skall ta. Då ber vi Gud om inspiration, en intuitiv tanke eller ett beslut. Vi slappnar av och tar det lugnt. Vi kämpar inte. Vi blir ofta förvånade över hur de rätta svaren kommer efter det att vi försökt detta en tid. Det som en gång var en aning, eller en enstaka inspiration, blir efter hand en fungerande del av intellektet. Eftersom vi fortfarande är oerfarna och helt nyligen har fått en medveten kontakt med Gud, är det inte sannolikt att vi kommer att få ingivelser varje gång. Vi får kanske betala dyrt för ett sådant antagande i form av olika slags befängda handlingar och idéer. Inte desto mindre har vi funnit att vårt tänkande, allt eftersom tiden går, i allt större utsträckning kommer att ligga på det intuitiva planet. Vi börjar lita på vår nya förmåga.

Vi avslutar vanligen meditationsstunden med en bön om att vi hela dagen skall bli visade vilka steg vi skall ta härnäst, och om att få den styrka vi behöver för att ta hand om problem som dyker upp. Vi ber särskilt om att slippa vår självrådighet och är noga med att inte be om något för egen del. Dock får vi be för oss själva om andra därigenom blir hjälpta. Vi är noga med att aldrig be om något för våra egna själviska syften. Många av oss har slösat mycket tid på att göra det, och det fungerar inte. Det är lätt att inse varför.”

———–im in learning mode

”Under dagens lopp stannar vi upp när vi är upprörda eller tveksamma, och vi ber om ledning att tänka och handla rätt. Vi påminner oss hela tiden om att vi inte längre styr föreställningen och säger ödmjukt till oss själva många gånger om dagen: ”Ske din vilja”. Faran är då mycket mindre att vi skall bli upphetsade, rädda, arga, oroliga eller att vi skall tycka synd om oss själva eller fatta dåliga beslut. Vi blir mycket effektivare. Vi blir inte trötta så lätt, för vi förbrukar inte energi på samma dåraktiga sätt som vi gjorde när vi försökte ordna livet så att det passade oss själva.

Det fungerar – det gör det faktiskt!

Vi alkoholister är odisciplinerade. Därför låter vi Gud uppfostra oss på det enkla sätt som vi just beskrivit.

Men detta är inte allt. Det finns mer att göra, mycket mer. ”Tro utan handling är död”. Nästa kapitel är helt ägnat Tolfte steget.”12 stegslöftet

De 12 stegen garanterar 3 saker…

…om du följer det handlingsprogram som är beskrivet i Stora Boken (Anonyma Alkoholister)

Du kommer att få ett andligt uppvaknande

Du kommer att finna en kraft större än dig själv

Du kommer att tillfriskna från alkoholism

Ser framemot gottgörelse men ändå inte

Arbetshelgen i stegen i Grebbestad med alla fantastiska kvinnor gav mig massor med nya infallsvinklar och insikter. En av dem var att jag hade en gottgörelse att göra. En fråga från en av kvinnorna – visade det med tydlighet, då frågan tryckte till mitt hjärta.

På måndagen skickade jag en förfrågan till personen ifråga om det fanns en möjlighet att ses, att jag gärna skulle vilja det men försökte vara respektfull att jag inte krävde eller förväntade mig det. Hörde inget förrän torsdag kväll. Så, det ser ut som om jag kommer få möjlighet att gottgöra även den personen. Men ska efter min sponsors rekommendation se över fjärde steget igen, då nya insikter och kunskap om mig själv framkommit. Här finns mycket oärlighet mot mig själv, sorg, sorg över förlust och också sorg över hur det kunnat vara. Jag är tacksam att jag får en möjlighet att ställa till rätta, min del. När det nu blir, jag är villig nu – men min högre makt vill kanske att jag väntar lite? Jag får vad jag ska ha, när jag är redo.

Var morgon ny 23 september

Vem ska jag vara i dag? Världsvan, liten, student, förälder? Vem behöver jag vara för att bäst hjälpa andra, och samtidigt bäst hjälpa mig själv?

Vi har så många masker. Ett bevis på mognad är förmågan att balansera våra olika roller. Det är ofta en svår uppgift, men tack vare De tolv stegen har vi fått många hjälpmedel. Det skänker oss stor glädje att kunna tillfredsställa andras behov, men det viktigaste är att vi kan tillfredsställa våra egna.
Under de gångna åren kanske vi har ägnat oss för lite åt andra eller också har vi ägnat oss för mycket åt dem. Under alla omständigheter har vi förmodligen försummat oss själva. De flesta av oss har varit andligen utsvultna, många har varit känslomässigt utsvultna, och några få har varit fysiskt utsvultna. Alltför ofta har det gällt ”allt eller intet”.
I dag är det med öppna ögon vi fattar våra beslut. Vi har fattat ett antal bra beslut under den senaste tiden: Vi har slutat missbruka. Vi följer De tolv stegen. Och vi bestämmer själva hur vi ska använda vår tid, vad vi ska göra av vårt liv. Men om vi inte är måna om oss själva leder våra beslut inte till goda resultat.

Jag ska tänka på mig själv. Jag ska först och främst vara rädd om den nya människa som växer fram inom mig, sedan ska jag hjälpa andra.

Our fears are more numerous than our dangers, and we suffer more in our imagination than in reality.

– Seneca

Simskole insikt

Sitter på simskolan med min minste son och inser att sist jag var på simskola för flera år sen, kanske 7-8 år sedan – att jag var så förbannad på min store son simskole fröken! Jag skrek på henne, skällde och betedde mig väldigt illa. Tog ut honom ur simskolan…Jag kommer inte ihåg exakt varför men hon var inte den läraren till min son som jag skulle önskat antagligen. Hon gjorde så min son inte trivdes i simskolan – trodde jag nog. Ser många rädslor hos mig. Ser att jag har någon form av gottgörelse att göra. Men vet inte riktigt hur, kommer inte ihåg år eller namn. Jag tror jag provar att vara precis så kärleksfull och givande mot minste sonens simlärare framöver – kanske blir det tydligt hur en gottgörelse ska göras för det gamla. Tar och frågar Gud helt enkelt.

Acceptera mig

Arbetar med att acceptera mig som jag är, med en överaktiv hjärna som ibland fullkomligt sprutar ur sig tankar och handlingar. Vad gör jag mest nytta? Inte är det i soffan, där vi ska sitta och ta det lugnt, meditera, se på tv (vilket jag inte gör längre om det inte är för att vara med barnen). Jag gör mycket. Jag är mycket. Jag delar med mig. Jag älskar. Jag är. Dock har jag inget svårt att ta det lugnt, långt ifrån – den goaste lördagskvällen delar jag gärna med någon lika andligt sökande med tända ljus och lyssnar på någon klok talare, Mark H kanske? Jag accepterar. Men tydligen retar det många. Ligger hos dom, anser jag. Jobbigt när någon mår bra, lyckas och har fina relationer – tvingar ju dem att se sig själva och de bli rädda. Jag delar gärna med mig om hur jag gör när jag är rädd, för det är jag, varje dag. Men jag försöker att inte agera i rädsla idag…kärlek och tolerans.